Myndighetsövergreppet mot den sk “skelettkvinnan” Helena fortsätter. Nu åtalas hon för hot mot åklagaren i målet pga en hälsning på ett vykort. (Vykortet går att se här).
Det var nog en och annan som blev förvånad när det meddelades att rättsväsendets förföljelse av Helena ännu inte var över. Helena blev 2012 felaktigt åtalad för griftefridsbrott och beskylld för att vara nekrofil av åklagaren. Något hon senare kom att frikännas ifrån. Hon blev fruktansvärt behandlad när hon satt häktad och tvingades vara naken i tre dygn i cellen. Helena misshandlades även svårt av en man en tid innan rättegången i hovrätten tog sin början.
Historien om den sk skelettkvinnan är också historien om hur vi ser på det som vi uppfattar som avvikande. Åklagaren har i fallet iklätt sig pöbelns roll. Hon verkar tro att hon agerar på ett mandat från någon fördomsfull folkopinion som till varje pris önskar knäcka skelettkvinnan. Jag tror dock att åklagaren kalkylerar fel. Sakta men säkert har det gått upp för gammelmedia att jakten på skelettkvinnan var omoralisk och orätt. Det fanns ingen bäring för anklagelserna mot henne vad gällde skelettdelarna och hennes påstådda hantering av dessa.
Jag hoppas och tror att media tydligt tar ställning för en människa som friats och redan fått lida väldigt, väldigt mycket. Det räcker nu. Låt Helena gå vidare med sitt liv. Konsten att krossa en person är en dålig konst som ibland kunnat utövas av oprofessionella åklagare därför att media inte tagit strid mot rättsväsendet och stått upp för sanning och rätt. Det här vore ett bra tillfälle för media att visa att de stod på den svages sida mot en maktfullkomlig överhet.
Ställ upp för Helena och fråga er vad åklagaren Kristina Ehrenborg Staffas sysslar med. Om det är detta skattepengarna ska gå till? Dvs att förstöra livet för en kvinna som av en del uppfattas som annorlunda. Det är inte förbjudet att vara annorlunda men det borde vara förbjudet för myndighetspersoner att bedriva personliga vendettor. Att det snarare tycks handla om att Ehrenborg Staffas känner sig kränkt och irriterad än rädd framgår i förhören med henne. På utredarens fråga vad Ehrenborg Staffas tror att Helenas syfte är svarar hon att “syftet är en kränkning för det arbete jag utfört”. Åklagaren tror alltså inte ens själv att syftet är att hota henne. Inte heller uttalar hon något som tyder på att hon blev särskilt rädd, utan det återkommande är att hon känner irritation och att hon känner sig kränkt, samt känner “obehag som väl är en form av rädsla”. Åklagarens jakt på Helena saknar motstycke.
Patrik Nyberg är idéhistoriker och frilansjournalist
